Det är en jävligt bra fråga..
Ibland blir man så trött på sig själv.. Man vet så väl hur man ska bete sig o hur man vill vara men sen är det nått skit som sätter stopp!
När har man rätt att skylla på sina erfarenheter och sina ibland plågsamma minnen?
Hur länge har man rätt att göra det?? Vem är det som bestämmer när gränsen är nått? Är det så att man själv är den största boven i dramat? Att man talar om för sig själv hur fel men gör och därför inte kan bearbeta problemet och fortsätter bete sig konstigt...
Förut tyckte jag, eller det tycker jag fortfarande, att man inte hela tiden ska skylla på sin barndom/det man varit med om tidigare. Man måste själv ta ansvar för sina handlingar..
Nu sitter jag själv där.. Jag säger det inte rakt ut men i mitt huvud så spelar minnen upp och de blir orsaken till vissa saker i mitt beteende. Tyvärr är det så - jag vill inte men så är det!
Jag försöker få mig själv att förstå att jag är i något helt nytt som inte är det samma! O det vet jag, ingenting är det samma.. men jag bär med mig en rädsla som är svår att skaka av sig..
Jag försöker och jag har kommit en bit på vägen men ibland kommer jag på mig själv att bete mig så som jag absolut inte ska göra!
Jag mår dåligt i vissa situationer o kanske ska jag behålla det för mig själv - det är en bra bit på väg! Jag måste bearbeta och lägga saker bakom mig eftersom detta är något nytt, något underbart!
_____________________________________________________
" En kärlek jag inte trodde fanns "
// TuwaLisa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar